Gabelsberger som stenograf

År 1999 är ett stenografijubileernas år. Att vi själva firat jubileum har väl inte undgått någon. I Tyskland har man firat ett annat jubileum: man har nämligen högtidlighållit att det i år är 150 år sedan Franz Xaver Gabelsberger dog.

Första kursiva systemet

Gabelsberger skapade det första kursiva stenografisystemet, som han publicerade år 1834. Den lärobok han gav ut är en av världens omfångsrikaste stenografiböcker med mer än 400 sidor i stort oktavformat (!).

Hans system vann snabb spridning, och personer från hela Europa vallfärdade till München för att ta lektioner av honom, däribland flera nordbor. På 1850-talet började man använda systemet i Sverige. Bland dem som kom att lära sig det var Olof Melin, som utgick från Gabelsbergers system när han skapade det system vi använder i dag.

Livlig korrespondens

Gabelsberger förde en livlig korrespondens med sina vänner och elever. Efter hans död samlades alla dessa brev och hans bokmanuskript i ett Gabelsbergermuseum i München. Tyvärr ödelades hela samlingen under ett bombanfall 1944, men tursamt hade man hunnit ge ut åtminstone en liten del av hans brev i tryck innan detta hände.

Flera biografier om honom har skrivits. Några av dem finns på Riksdagsbiblioteket i Stockholm. Det är därifrån fakta har hämtats till den här artikeln.

Kanslist och privatsekreterare

Förutom att han undervisade i stenografi var Gabelsberger också verksam som kanslist i den bayerska statsförvaltningen. Under en period var han anställd som privatsekreterare hos en minister i Bayerns regering, furst Ludwig von Oettingen-Wallenstein. Detta arbete innebar bl.a att han skulle vara till hands för fursten i princip dygnet runt och ständigt vara beredd att ta diktamen.

Resor i kolerans tid

Långa perioder härjade koleran inne i stan, och då bodde furst Wallenstein på sitt gods, två och en halv mil utanför München. Naturligtvis var Gabelsberger tvungen att följa med. De dagliga resorna till och från godset tog nästan två timmar med häst och vagn, och fursten tyckte att det var slöseri med tid att låta denna restid gå förlorad. Till en av sina vänner skrev Gabelsberger:

Furst Wallenstein frågade mig en dag om jag inte skulle kunna stenografera också medan vi åkte. Jag tvivlade på det. Ni kan väl försöka, bad han. Visst var det lite svårt i början, men ganska snart klarade jag det utmärkt. Under den en timme och trekvart långa resan stenograferar jag i regel sex till sju ark, och hittills har det aldrig hänt mig att jag skrivit något jag inte kunnat läsa.

På detta sätt sysselsätter vi oss nu under alla resor. Men inte nog med det. För några veckor sedan föll natten tidigt, innan fursten var klar med alla sina ärenden. I halvdunklet fick jag stenografera utan att se vad jag skrev, och slutligen, i kolmörka natten, gjorde jag misstaget att skriva för andra gången på ett ark jag trodde var tomt.

När jag kom hem och gick igenom mina stenogram gick emellertid sanningen upp för mig. Ofta hade jag skrivit på samma rader. Den natten tordes jag inte försöka läsa det. När jag nästa morgon försökte på allvar klarade jag att tyda allting, tills jag kom till den nyssnämnda sidan. Där fastnade jag förstås eftersom innehållet inte var begripligt.

Lyckligtvis hade jag skrivit både det första och det andra diktatet med ganska stora radmellanrum, så att några rader hamnat precis i mellanrummet, och sedan jag upptäckt det lyckades jag strax reda ut det hela. Senare har jag fått mer övning, och nu har jag stenograferat väldigt mycket nattetid utan att ha kommit i det minsta bryderi när det gällt att läsa det igen.

För att få raka skrivrader även när det var mörkt använde han en pappmall som han lade över arket, med utskurna öppningar för raderna. På så sätt kunde han känna var skrivraden var även utan att se den.

Senare blev han stenograf i Ständerförsamlingen, den bayerska riksdagen. Som sådan var han verksam till sin död 1849. En roande episod från senare delen av hans liv är följande:

En gång hade en vän bjudit in mig till ett slutet sällskap. Bland de närvarande var också flera höga statstjänstemän, däribland några som visserligen var bekanta med mig, men inte låtsades kännas vid mig, andra som inte försummade något tillfälle att sätta krokben för mig eller inte stödde mig på något sätt.

Jag hälsade artigt och kom snart i livligt samspråk med bordsgrannarna till vänster om mig och mitt emot. Grannen till höger, en kanslisekreterare, blängde på mig med en högdragen, likgiltig min. Jag låtsades dock som ingenting och hade roligt tillsammans med min vän.

Händelsevis var det en sångare i sällskapet som framförde några riktigt trevliga sånger till gitarrackompanjemang. En av dem fick han efter myckna applåder sjunga om. Jag tyckte också om sången, så jag tog fram ett papper ur fickan och tecknade ner orden. Till sist gjorde jag några noteringar om melodin till den sista strofen.

När jag skulle stoppa ner papperet igen, frågade den förnäme herrn till höger med föraktfull nyfikenhet: Vad var det där ni skrev för något? Det var det första han sade till mig på hela kvällen, trots att festen varit i full gång länge. Jag skrev ner texten till den vackra sången, svarade jag.

Tillåter ni? Med dessa ord tog han utan vidare papperet ur handen på mig. Han och hans bordsgranne tittade på det och båda skakade flinande på huvudet.

Till slut var det någon som sade: Nu när sångaren har gått kanske herr Gabelsberger vill göra ett försök att sjunga sången för oss. En gitarr har vi väl här, inte sant? Jag protesterade och sade att jag inte kunde sjunga och bad att få slippa. Men ingenting hjälpte. De kastade sig över mig. Kort och gott: Jag var tvungen att sjunga och gjorde det också. Kanske gjorde jag det inte sämre än den andre hade gjort.

Det var ett spektakel! Jublet visste inga gränser, nu var stenografin plötsligt en härlig konst! Den kvällen vann jag mer ära och berömmelse än under ett helt niomånaders möte med Ständerförsamlingen! Alla dessa herrar vann jag för min sak och under den fortsatta kvällen fick jag undervisa mina bordsgrannar i stenografi.

Carl Johan Petersson