Stenografins historia

Internationell utveckling

Antiken

Det är troligt att förkortningar och andra förenklingar infördes i skriften så snart det fanns människor som behövde skriva i större utsträckning. Skrivna dokument från äldre tider i olika kulturer uppvisar ofta förkortningar i mycket större utsträckning än vad vi är vana vid.

Tironska noter

Det första stenografiska system som kommit till vidsträckt användning är de s.k. tironska noterna. Systemet är en tämligen osystematisk samling ordförkortningar, notae, bildade genom någon eller några av de långskriftsbokstäver som ingår i ordet. Detta system har fått namn efter Ciceros frigivne slav Tiro, som med utnyttjande av äldre långskriftsförkortningar lade grunden till ett självständigt stenografiskt system. Systemet har undan för undan byggts på och nådde sin höjdpunkt under tidig medeltid. Det gavs ut listor över noter, förkortningslexikon om man så vill, innehållande inemot 13.000 noter.

Stenografer anlitades under antiken regelbundet för att uppteckna tal och domstolsförhandlingar. De första tal som veterligen stenograferades uppges vara Cato den yngres tal i senaten mot Catilina (år 63 f. Kr).

Vid kyrkomötet i Kartago år 411 e. Kr., då viktiga och kontroversiella beslut fattades, var parterna så misstänksamma mot varandra att även protokollföringsmetoderna för säkerhets skull protokollfördes. Av det bevarade protokollet kan vi se att organisationen, med varandra avlösande lag av stenografer, justeringsmän o.s.v., var in i detalj densamma som den som numera är vanlig i de flesta parlament. Den enda påfallande olikheten är att stenograferna ritade på vaxade trätavlor. Papper och blyertspenna är mycket senare skapelser än stenografi.

1500- och 1600-talets England

Egentliga framsteg på stenografins område skedde sedan inte förrän mot slutet av 1500-talet, då utvecklingen började på nytt, nu i första hand i England.

Några av de tidigaste engelska systemen var mer eller mindre rena ordskrifter. Man brukar skilja mellan tre skrifttyper: begreppsskrift (ideografi), där varje tecken representerar ett begrepp, ordskrift (logografi), där varje tecken representerar ett ord eller ett morfem, och ljudskrift (fonografi), där ett tecken eller en viss teckenföljd representerar ett språkljud. Det är endast med en fonografi som man kan skriva vad som helst. Alla moderna stenografisystem är fonografier, även om alla torde ha inslag av logografi - de melinska tecknen för orden på, till och för är exempel på det.

Brights system

Brights system, från 1588, är en intressant mellanform mellan dessa båda begrepp. Stommen är 588 ordtecken. För resten av ordförrådet bildas ordbilder genom kombination av tecknen för ordets begynnelsebokstav och ordtecknet för ett synonymord. Systemet innebar stora svårigheter - därtill bidrog det äventyrliiga sättet att bilda ytterligare ordbilder ur samma grundtecken genom att markera att ordet har en betydelse motsatt grundtecknets, så att fattig skrivs som orik o.s.v.

Just Brights system har väckt forskarnas intresse därför att det var med ledning av stenogram på det systemet som de s.k. piratupplagorna av Shakespeares verk gavs ut. Piraternas stenografer skrev olovandes under pågående föreställning ned texten som sedan publicerades i strid med skådespelartruppens och författarens önskan och ekonomiska intresse. Med sitt svåra system tycks piratstenograferna ha haft svårighet att skriva fort nog. Det vet man efter noggranna jämförelser mellan piratupplagorna och de senare utgåvor som baserar sig på Shakespeares eget manus. Missuppfattningar, inte minst beroende på borttappade negationsmarkeringar, är vanliga.

Parlamentarismen ställer krav på stenografiska tekniker

Pitmans system

Varken begrepps- eller ordskriften hade framtiden för sig. En något yngre typ av system skriver konsonanterna men inte annat än undantagsvis vokalerna. Ett exempel på det är Pitmans system, publicerat 1837 i USA, ännu förhärskande i England och mycket spritt i USA. Vokaler skrivs ut endast när det behövs och då med särskilda punkter och streck utanför den egentliga ordbilden, ungefär som franska accenter.

Mot denna vokallösa tradition bryter en rad system, där vokalerna betecknas på ett sätt som brukar kallas symboliskt. Därmed menas att de inte, som konsonanterna, skrivs med sitt eget tecken, dvs. inte skrivs bokstavligt, utan att vokalerna markeras genom modifikation av omgivande tecken eller genom dessas ställning till varandra.

Sheltons system

System där tecknens relativa ställning har särskild innebörd kallas positionssystem. Ett renodlat positionssystem är Shelton (1626).

De vokalsymboliserande engelska systemen hade inte så stor inverkan på utvecklingen i de anglosaxiska länderna. Däremot har dessa idéer satt sin prägel på utvecklingen i Tyskland och de länder, däribland Sverige, som tagit intryck därifrån. En nackdel med vokalsymboliken är att man får problem då stavelsen börjar eller slutar med vokal.

Ett stort genombrott

Gabelsbergers system

Ett radikalt framsteg markeras av Gabelsberger 1834, som var det första kursiva systemet. I kursiv skrift förekommer i huvudsak bara nedstreck i en och samma riktning, och stenografering med dessa system bygger på vanliga skrivrörelser. Skrivningen blir bekväm och kräver för den som kan långskrift ingen särskild träning. Ordbilderna blir längre, men detta kompenseras av att rörelserna går snabbare att utföra.

Gabelsberger arbetade själv som snabbskrivare före, under och efter den tidpunkt då han konstruerade sitt system. Han började som långskriftsskrivande sekreterare åt en bajersk furste, och hans första ansatser var modifierade långskriftssystem. Hans praktiska erfarenhet hindrade honom från alltför "skrivbordsmässiga" lösningar. Samtidigt hade Gabelsberger med tiden blivit en lärd man, trots att han hela livet förföljdes av olyckor och ihållande bl.a. ekonomisk otur. Han fick aldrig tillfälle till högre skolgång och förblev till sin död vid 60 års ålder kanslist i underordnad ställning. Hans Anleitung zur deutschen Redezeichenkunst oder Stenographie, publicerad 1834, omfattar 560 sidor i folioformat, med inträngande analys av äldre system, i synnerhet tironska noter. Mycket av vad han där och i senare arbeten har att säga om språkliga och grafiska problem är fortfarande aktuellt.

Gabelsbergers system används i dag med smärre modifikationer i en lång rad länder, däribland Finland, Danmark och Norge. Det tyska enhetssystemet är en kompromiss av olika skolor, alla representerande system som härstammar från Gabelsbergers i rätt nedstigande led.

Halvgeometriska system

Greggs system

Den kursiva principen har inte slagit igenom i engelsk- och fransktalande länder. Vid sidan av system av samma ålderdomliga snitt som Pitmans finns där s.k. halvgeometriska system. Exempel på ett sådant system är Gregg (1888) som är ett mellanting mellan kursiva och rent geometriska system. Det är det i USA vanligaste systemet. Det har i princip vokaltecken som ingår i ordbilden, men det är bara fyra olika tecken för engelskans alla vokaler och diftonger. Vid behov förtydligas vokaltecknen med extra prickar och streck utanför ordbilden.

De moderna systemen föds

Arends’ system

En enda principiellt viktig nyhet har inträffat sedan Gabelsberger. Ett naturligt ytterligare steg i den utveckling från de vokalföraktande systemen som de vokalsymboliserande systemen inlett var att införa reguljära bokstavstecken även för vokalerna. Den förste som gjorde det var Arends (1860). Hans och hans efterföljares system kallas vokalskrivande.

Till denna grupp hör bl.a. Melins system. Mer om detta system framgår av avsnittet om den svenska utvecklingen.

Först genom de vokalskrivande systemen blev vokalerna i princip likaberättigade med konsonanterna. Det betyder inte att vokaler och konsonanter betecknas med samma sorts tecken. Den regelbundna växlingen i språket mellan konsonanter och vokaler måste utnyttjas. I regel har konsonanterna (som alltjämt betraktas som de viktigaste) fått olika former av nedstreck och vokalerna olika former av uppstreck.

Vad som här sagts kan sammanfattas så att systemen successivt gått från ordskrift eller rent av begreppsskrift via stavelseskrift till bokstavsskrift och samtidigt grafiskt sett gått från geometriska teckenformer till handanpassade former.

I takt med den parlamentariska utvecklingen växte sig intresset för stenografi stark under 1800-talet. I synnerhet Tyskland bidrog till den stenografiska utvecklingen med många system och med en rikhaltig teoretisk litteratur. Melins Stenografiens historia upptar 26 olika nya tyska system bara under perioden 1834-1900.

Pedagogiska synpunkter började göra sig starkt gällande i och med att stenografin spreds till breda kretsar av kontorsanställda.

Utvecklingen i Sverige

Den förste stenografen i vårt land var missionären Ansgar, som på 800-talet introducerade kristendomen i Sverige. Ansgar använde troligen de tironska noterna men gjorde ingenting för att sprida stenografin.

Det fanns dock redan på vikingatiden ett intresse för skriftrationalisering eller, om man så vill, stenografi. Det visar fynden av ristningar med de stavlösa runorna (också kallade hälsingerunor). I den runrad som används i flertalet svenska ristningar från denna tid, de s.k. kortkvistrunorna (även kallade svensk-norska runor), består varje runa av en huvudstav med en eller fler bistavar. Någon har då kommit på att denna huvudstav är onödig och därför tagit bort den och låtit bistavarna ensamma representera runorna.

De stavlösa runorna var ett rationellt skriftsystem som sannolikt var avsett främst för vardagsbruk. De första ristningarna med denna runrad påträffades i Hälsingland, men fynd har senare gjorts även på andra håll i landet. Några av dem finns på föremål av ben och horn. Kanske var det endast i undantagsfall som dessa runor användes för ristning i sten. Det är intressant att tänka sig att den tidens samhälle faktiskt hade behov av att rationalisera skrivandet!

Johan Swan

Därefter dröjer det ända till 1600-talet innan stenografi förekom i Sverige. Vår förste stenograf enligt nutida synsätt var Johan Swan. Han hade under en studieresa i England lärt sig Sheltons system och bearbetat detta system för eget bruk till en svensk version. Efter hemkomsten från London fick han anställning i Kungl. Majestäts kansli som protokollförande sekreterare i riksrådet. Där stenograferade han de flesta av rådets sammanträden under åren 1671-1688. Stenogrammen var inte ett ordagrant återgivande av anförandena, och de stenografiska tecknen blandades ibland med vanlig skrift. Swan verkade även som diplomat och 1673 adlades han under namnet Swanhielm. Han gjorde inget för att sprida stenografin i Sverige och blev snart glömd.

År 1889 fick Sam Clason, senare riksarkivarie, reda på att en samling stenografiska rådsprotokoll fanns på Riksarkivet. Clason fann att endast en del av protokollen fanns utskrivna och att alltså endast stenografisk uppteckningar fanns för en betydande del av rådets sammanträden från ovannämnda tid. Något att bita i för en sann historiker, alltså!

Swan hade använt en hel del egna förkortningar, och det gick därför inte att enbart använda Sheltons system för att tyda stenogrammen. Clason fick jämföra utskrivna protokoll med motsvarande stenogram och därigenom upprätta ett slags lexikon.

Efter Clasons död fanns det bara en person som kunde fortsätta arbetet, den självlärde Hilding Svensson, som hade satt sig in i ett stort antal stenografisystem. Han fortsatte arbetet och arbetade under flera år halvtid på Riksarkivet och halvtid som svetsare på en mekanisk verkstad. Tack vare Clasons och Svensson insatser finns nu en stor del av de aktuella rådsprotokollen utgivna i tryck.

Gabelsberger och Arends på svenska

Gabelsbergers system utkom i en svensk version 1855 och fick stor spridning. Detta system överflyglades dock av Arends system, som utkom i svensk version 1880. Arends system var vokalskrivande och kom att påverka Melin, som 1892 publicerade sitt system, vilket numera är praktiskt taget allenarådande i Sverige. Det har dock inte fått nämnvärd spridning i andra länder, ej heller de nordiska. Dessa använder varianter av Gabelsbergers system.

Melins system

Olof W. Melin

Olof Werling Melin (1861–1940) föddes i Göteborg och utbildade sig till officer och sjukgymnast. När han gick i pension 1921 var han överste vid Bohus regemente i Uddevalla.

På 1880-talet var en ung infanteriofficer ledig tio månader av året. Det fanns alltså gott om tid att ägna sig åt annan verksamhet, något som, för många unga officerare, också var nödvändigt av ekonomiska skäl. Melin kom av en tillfällighet att få lektioner i stenografi enligt Gabelsbergers system. Under tiden vid krigshögskolan och därefter vid gymnastiska centralinstitutet förkovrade sig Melin i detta system och deltog i den kamp som vid den tiden pågick mellan gabelsbergare och arendsianer.

Melin insåg att ett stenografisystem för svenska språket borde bygga på en undersökning av ljudens frekvens i detta språk. Någon sådan undersökning av större omfattning hade då aldrig genomförts. Melin undersökte 1881 års riksdagsprotokoll som omfattade ca 100 000 ord. Han svärtade därvid varannan sida av riksdagsprotokollet och klippte sedan sönder de osvärtade sidorna i små bitar med ett ord på varje. Dessa sorterades i kartonger efter begynnelsebokstaven, varefter kartong efter kartong sorterades i mindre enheter och katalogiserades. Därefter följde räknandet av för- och slutstavelser, ljudkombinationerna och de enskilda ljuden. Melin hade hjälp av sin fästmö Stina Sundborg som senare blev hans hustru.

Under sin vistelse i England vintern 1886-87 kommer Melin fram till att ett stenografisk system som bygger på en "ren bokstavlig vokalbeteckning med alla tecken till sin betydelse oberoende av ställningen till skrivlinjen" skulle vara det bästa.

Melins system 1892

Melins system 1898

Hösten 1892 utgavs Lärobok i Förenklad snabbskrift av O. W. Melin.

Av dessa 27 tecken är det endast 13 som har samma betydelse i det nu gällande systemet. Melin utvecklade systemet så att det blev allt lättare att använda och publicerade 1898 den version som i stort sett gäller än i dag.

Under många årtionden på 1900-talet förekom stridigheter mellan anhängare av olika system på ett sätt som kan liknas vid nutida motsättningar mellan anhängarna av olika fotbollslag. Även bland anhängarna av Melins system förekom stridigheter. Dessa interna strider förmörkade i någon utsträckning Melins tillvaro under de sista årtiondena av hans liv.

O. W. Melin var också stenografihistoriker. Han publicerade 1927 och 1929 Stenografiens historia i två band. Detta är det mest omfattande stenografihistoriska verk som existerar. För att skriva sitt verk gjorde Melin under många år omfattande resor och studerade i detalj de hundratals system som han skildrar.

Melin förenade i sitt system god skrivekonomi och tydlighet med stor enkelhet. Just enkelheten blev troligen utslagsgivande i en tid då stenografin skulle föras ut till vida kretsar av kontorister.

Även efter det att Melins system vunnit spridning har andra system publicerats i vårt land. Ett sådant är Ehlins system, som kom 1920. Uppfinnaren var rektor i en handelsskola, och systemet konkurrerade under en tid med Melins. Sedan 1940-talet är dock Melins system det enda som lärs ut inom skolväsendet.

Länkar
Melinska stenografföreningen i Stockholm - historia