Karl-Erik Skarvall till minne

Som redan meddelats i en notis i förra numret av Stenografen har f.d. hovrättspresidenten Karl-Erik Skarvall avlidit. Han gick bort den 1 december 1998 i en ålder av 83 år.

I notisen omnämndes Karl-Erik som en av Stenografförbundets veteraner, och förvisso tillhörde han denna nu snabbt glesnande skara – dessa som en gång utgjorde det glada och entusiastiska gänget under den stenografiska guldåldern på 50- och 60-talet, då den melinska rörelsen så att säga kom in i en andra andning. Det var så vi fick uppleva bättre läroböcker, bättre ställning för stenografin i skolorna, ansatser till ordnad stenografilärarutbildning samt – icke att förglömma – en uppskattad nydaning av denna tidning. Och i det mesta som sålunda uträttades kunde man spåra en engagerad medverkan av Karl-Erik Skarvall.

Beträffande hans dagliga gärning som domare skall här endast erinras om att han gjorde en spikrak karriär, kantad av hedrande specialuppdrag. Följdriktigt kunde han med tiden avsluta sin yrkesbana intill pensionen som president för Hovrätten i Nedre Norrland.

Sitt intresse för stenografin grundlade Karl-Erik redan under skoltiden, och vid sidan av juridiken blev han även en framstående utövare av Melins stenografi. Redan som gymnasist var han mogen att leda nybörjar- och träningskurser i ämnet samtidigt som han började figurera i prislistorna vid Stockholmsföreningens och Stenografförbundets tävlingar.

Efter avverkad jur.kand. blev han antagen som riksdagsstenograf, en befattning som han innehade under 17 års tills den kolliderade med hans rådmansförordnande. Han lämnade alltså riksdagsarbetet men ställde fortfarande sina stenografiska kvalifikationer i förbundets tjänst.

Förutom att han kunde skriva snabbt hade han förmågan att forma de melinska ordbilderna med föredömlig precision. Tillsammans med en annan skönskrivare, Irma Sköldvall, anförtroddes han sålunda autograferingen av såväl förbundets tidskrifter som ett flertal läroboksutgåvor.

I förbundsverksamheten kom Karl-Erik att successivt medverka på praktiskt taget samtliga förtroendeposter. Redan 1944 invaldes han i dåvarande överstyrelsen och kvarstod när denna 1951 ombildades till förbundsrådet. Efter att ha fungerat som vice förbundsordförande samt ordförande i verkställande utskottet valdes han vid årsmötet i Stockholm 1956 med acklamation till Melinska Stenografförbundets ordförande. Redan 1960 nödgades han avböja återval, då en växande arbetsbörda blev honom övermäktig.

Han efterträddes då – alltför tidigt – av nedskrivaren av dessa rader, en gammal skolkamrat från Norra Latin-tiden, som nu med tacksamhet ser tillbaka på en livslång vänskap.

Ej med klagan skall Ditt glada minne firas!

Vännen FJ