Intervju med Yvonne Ångström

riksdagen.se/folkvald/ledamotr/ledamot/bildYvonneAangstroem.htm" TARGET=_blank> Jag är född och uppvuxen på Lidingö. Mitt huvudsakliga yrke har varit riksdagsstenograf. Det var jag mellan 1965 och 1988. Mellan 1976 och 1982 var jag verksam inom kommunalpolitiken på Lidingö. Sedan jag hade gift mig med en riksdagsledamot från Västerbotten flyttade jag till Lycksele i början av 80-talet. Först pendlade jag till Stockholm, och sedan blev jag egen företagare.

Jag engagerade mig i kommunalpolitiken i Lycksele och kom in i fullmäktige 1991. Dessförinnan hade jag varit med i länets turistnämnd och jobbat som politisk sekreterare i landstinget. År 1994 blev jag ordförande i folkpartiets länsförbund i Västerbotten, och 1995 blev jag kommunalråd, oppositionsråd, på heltid.

Jag har två vuxna barn i Stockholm som har familj. Jag tycker om att åka skidor och spela golf. Jag tycker också om att läsa en god bok, men jag har inte alls haft tid med det sedan jag kom in i riksdagen – det har varit mycket mer arbetsamt än jag trodde.

Din politiska aktivitet började alltså på Lidingö?

Ja, jag gick med i folkpartiet efter valet 1973, och redan vid nästa val kom jag in i fullmäktige. Där satt redan min pappa som oppositionsråd, så vi satt där båda två en tid – men pappa var socialdemokrat. Jag har också haft insyn i kommunalpolitiken genom att jag arbetade som stenograf i Stockholms kommunfullmäktige från 1982 till 1992.

Hur lärde du dig stenografi?

Jag gick på Bar-Lock-institutet och utbildade mig till sekreterare. Jag hade Göte Schenning som stenografilärare. Några av oss var lite snabbare än andra, och Göte började med särskild träning på kvällarna någon gång i veckan. Det bildades också en förening, Bar-Lock-stenograferna.

Så småningom kom jag in på en kurs i riksdagen och blev godkänd som stenograf. Jag fick hoppa in första gången i december 1965 – det var jobb till sent på natten från början. Då fanns riksdagen med sina två kamrar på Helgeandsholmen. Enkammarriksdagen flyttade in vid Sergels Torg och flyttade sedan till nya lokaler i riksbankens gamla hus på Helgeandsholmen, så jag har varit med på alla tre ställena.

Jag gissar att du har haft nytta av stenografin också utanför riksdagen.

Ja, under de sista åren som riksdagsstenograf, sedan jag hade flyttat till Lycksele, läste jag på distans på universitetet i Umeå och tog en fil.kand. i kommunikationsvetenskap. Då hade jag naturligtvis en väldig nytta av stenografin, framför allt för att skrivandet tar mindre tid och energi med stenografi, så att man kan lyssna bättre.

I politiska debatter är det oerhört bra att kunna stenografera. I fullmäktige i Lycksele, där jag sitter kvar, är vi två som kan stenografera. När en av de andra ledamöterna upptäckte att även jag kunde det sade hon: Jaså, är du som hon – då törs man ju inte säga något! När man går upp i replik i någon debatt är det ovärderligt att man har kunnat skriva ned precis vad någon annan sagt och kan komma tillbaka till det.

Brukar du skriva manus till anföranden?

Det är sällan jag har ett helt förberett anförande. Jag brukar mest skriva stolpar och anteckna fakta. Lite mer krångliga anföranden och artiklar skriver jag alltid på stenografi först – det går snabbare att få ned ett utkast och göra den första bearbetningen på det sättet – för att sedan fortsätta på datorn.

För enklare brev och artiklar använder jag datorn direkt. Som gammal maskinskrivare gör jag det utan att se på tangenterna – det är något som många fler borde kunna, för det är verkligen nyttigt också.

En fördel med stenografin är att man kan sitta var som helst och skriva. På flyget kan man visserligen ha med sig datorn, men man får inte ha den påslagen. Papper och penna är något som man kan använda överallt. Det är många som tittar avundsjukt och säger: Å, kan du stenografera!

Så fort jag behöver anteckna gör jag det med stenografi. Som anteckningsskrift på möten och när man skall förbereda sig är det bekvämt och snabbt med stenografi. Papper och penna är också oslagbart vid strömavbrott. Och även om bärbara datorer har blivit mindre och lättare så väger de väldigt mycket mer än papper och penna.

Vad är dina första intryck av jobbet i riksdagen?

Arbetet som riksdagsledamot utförs inte när man står i kammaren, utan det viktiga är arbetet bakom kulisserna, på gruppmöten med folk från det egna partiet, på olika utskottssammanträden, vid uppvaktningar osv. Det är ett tufft arbete, särskilt när man är med i ett litet parti.

Jag är ordinarie ledamot i bostadsutskottet, och bara någon vecka efter det att jag hade kommit in i riksdagen ringde en journalist upp och frågade: Kan du redogöra för hur folkpartiet vill stärka bostadsrättsföreningarnas ställning? Jag svarade ärligt att jag inte hade hunnit sätta mig in i en så komplicerad fråga på så kort tid. Det finns stora förväntningar från många håll på oss riksdagsledamöter. Inom partiet försöker vi förstås hjälpa varandra och bollar många frågor mellan oss.

Var det många som hade uppmuntrat dig att försöka komma in i riksdagen?

Ja, själv hade jag nog inte tänkt ställa upp, men min man sade: Det är klart att du skall göra det. Det sade även mina söner och deras fruar, och många i partiet stödde mig förstås. Det hjälpte också att jag har tävlingsinstinkt.

Jag brukar skriva mycket i olika tidningar. Men det var ett väldigt jobb med kampanjen. Jag började träffa folk redan i maj, och sedan var det möten hela tiden. Det blev många resor, med de stora avstånd vi har uppe i Västerbotten. Sedan hade jag lite tur och kom med i ett TV-program från Umeå, en debatt med Anders Sundström och ett inslag om kvinnor i politiken. Jag hade också radioreklam i Radio Rix, som hälften i Lycksele lyssnar på, och var med många gånger i Nordnytt.

På mina affischer fanns det en stor bild på mig själv och en enkel text: Valet är ditt den 20 september. Sätt kryss för Yvonne Ångström! Det byggde på att de redan hade hört eller sett mig eller läst vad jag skrivit – jag tycker att det är lite fånigt med budskap som ”Bättre skola”.

Hade du väntat dig att du skulle komma in i riksdagen?

Jag hade en känsla av att det skulle vara möjligt, men jag hade inte utgått ifrån att jag skulle komma in. Den jag slog ut blev lite överraskad och sade att reglerna för kryssning var otydliga och att folk inte hade förstått att de skulle kryssa för den som stod på första plats om man tyckte att ordningen var bra. Men då kunde jag svara: Det var märkvärdigt – det hade ju folk förstått att de skulle göra i kommunalvalet! Där stod jag nämligen överst och hade fått en massa kryss.

Har din erfarenhet som stenograf inneburit något speciellt för ditt politiska arbete?

Min bakgrund som stenograf har kanske bidragit till att jag ännu inte har varit uppe i talarstolen. Jag har hört så många anföranden som inte känts särskilt angelägna, så jag tänker inte gå upp i talarstolen bara för att gå upp. Däremot har jag ställt en skriftlig fråga om älvregleringar – det är en fråga som är aktuell uppe hos oss.

Jag vet också hur viktigt det är att inte prata otydligt och komma med luddiga formuleringar, och jag tycker det är bra att fatta sig kort. Det är t.o.m. så att min man säger åt mig att jag måste breda ut mig lite mer. Studierna i kommunikationsvetenskap har understrukit att det är viktigt att tala tydligt, så att folk uppfattar det man säger.

Hur ser du på stenografins användbarhet?

Det är ett suveränt arbetsredskap. Egentligen tycker jag att alla skulle lära sig stenografi. Jag får kanske fundera över att motionera om hur stenografin kan komma in i skolan på ett bättre sätt. Det är en väldig frihet man har med stenografin – papper och penna kan man ha med sig överallt, på möten och föreläsningar. Och när man kan anteckna lättare kan man koncentrera sig bättre på debatterna. Det behöver jag göra i politiken, och nu kan jag alltså göra det här i riksdagen.

Lars Lingvall