Om du visste, min son ...!

I snart 60 år har jag nu haft glädje och nytta av den 2 000-åriga ordbehandlingsmetoden stenografi. På senare år har jag försökt lära mig även den moderna ordbehandlingsmetoden med dator. Härförleden deltog jag därför i en kurs som anordnades av ett av de större studieförbunden.

Kursledaren såg att jag gjorde mina lektionsanteckningar på stenografi. Han berättade att man hade fått förfrågningar om kurser i stenografi men inte kunnat få tag på någon lärare. Han frågade om jag hade lust att leda en studiecirkel i stenografi.

Om jag på stan hade hörts säga några fraser på engelska för att hjälpa en vilsekommen turist till rätta, skulle ingen ha frågat mig jag ville leda en studiecirkel i engelska.

I alla skolämnen med undantag för stenografi krävs det att läraren kan mer i och om sitt ämne än vad eleverna efter avslutad kurs förväntas kunna. Stenografin betraktas av många oinvigda som ett låt vara nyttigt men trivialt och ointellektuellt hantverk, och samma fåvitskhet som den här studiecirkelledaren visade har alltid kännetecknat skolpolitiker och skolbyråkrater. Samhället erbjuder inte den blivande stenografiläraren någon utbildning som ger fördjupning av ämneskunskaperna.

Stenografin har emellertid en vidunderlig förmåga att fascinera sina utövare, och de flesta stenografer som valt att bli lärare har, burna av sin entusiasm, fördjupat sina kunskaper i ämnet. Där så inte skett har resultaten blivit förödande.

Nåväl, eftersom jag anser att jag har tillräckliga kunskaper och erfarenheter accepterade jag erbjudandet, och en kurs utannonserades. Det visade sig emellertid att det i min nya hemstad inte fanns tillräckligt många kloka som ville utnyttja möjligheten att lära sig den särdeles gagneliga stenografiska konsten.

Ett gott tecken var dock att det fortfarande finns utbildningsanordnare som anser att det är meningsfullt att lära sig stenografi.

Göte Schenning