Kan man stenografera på isländska?

Frågan är retorisk. Visst kan man stenografera på isländska, lika väl som på vilket annat språk som helst. Tittar man i gängse handböcker om stenografiska system, t.ex. Melins Stenografiens historia, blir intrycket dock ett annat. Ingenstans nämns det något om att det skulle existera någon isländsk stenografi. Men det är fel.

Jag arbetar själv på en universitetsinstitution där det undervisas i bl.a. isländska. För att stilla min nyfikenhet frågade jag en gång lektorn i isländska hur det egentligen förhöll sig: Finns det någon isländsk stenografi egentligen? Jo då, svarade han, fast han kände inte själv någon som kunde stenografera. Han lovade dock att kontakta några bekanta i Reykjavík som kunde ge bättre besked.

Pitman i stencil

Så kom det sig att jag för några månader sedan fick mig tillsänt en gammal stencilerad lärobok i Pitmans stenografi på isländska från mitten av 60-talet. Författaren, Jón Ögmundur Þórmoðsson, nämner också i sitt förord att andra system använts på Island, bl.a. det engelska systemet Dutton. Det har dock knappast skett någon undervisning i stenografi på Island, utan det rör sig om enskilda individer som lärt sig stenografera i utlandet och som sedan själva anpassat det system de lärt sig till isländska språket.

Island har inga parlamentsstenografer och har heller aldrig haft några. I Islands parlament, Alltinget, skrivs protokollen ut efter bandupptagningar av förhandlingarna. En anledning till detta kan vara att det moderna Island är en ung statsbildning. Först 1948 blev landet helt självstyrande, efter att i mer än 600 år ha styrts först från Norge, sedan från Danmark. Vid mitten av 1800-talet, då parlamentsstenografin slog igenom i övriga Europa, fanns det inget isländskt parlament och följaktligen heller ingen efterfrågan på isländskspråkiga stenografer.

Melins system på isländska?

Isländska är ett nordiskt språk som har mycket gemensamt med det språk som talades i Sverige och övriga Norden under tidig medeltid. De flesta av språkets ordstammar har direkta motsvarigheter i svenskan och de andra nordiska språken. Även om den nutida isländskans uttal är väldigt olikt svenskans, är själva ljudsystemet och de regler som styr t.ex. vilka konsonantkombinationer som kan förekomma, inte mer olikt än att ett stenografiskt system som avpassats för svenska språket också kan passa isländskan. Det finns alltså goda förutsättningar för att Melins stenografi ska gå att använda på isländska också.

Inhemska ord

Trots alla likheter gör isländskan ett främmande intryck på svenskar. En viktig orsak till detta är isländskans ordförråd. Genom sin isolering kom det isländska språket att till stora delar undgå de vågor av lånord som sköljt över de andra nordiska språken. Under 1900-talet har man också på Island medvetet strävat efter att bilda nya ord av inhemskt språkmaterial hellre än att låna utländska ord.

Därför heter t.ex. bibliotek på isländska bókasafn (ordagrant ’boksamling’), television heter sjónvarp (’synkast’) och stenograf heter hraðritari (’snabbskrivare’). Men även gamla lånord, som i svenskan är helt självklara, saknas i isländskan. Hur många svenskar tänker på att ord som bra, prata, mäktig, tallrik och kastrull ursprungligen är lånord?

Böjningar på olika sätt

En annan viktig skillnad är förstås isländskans rika böjningssystem. Substantiv, adjektiv och pronomen böjs i fyra kasus, och verben har särskilda personändelser. Ändelserna är ofta desamma som i fornsvenskan, men det är man som modern svensk knappast hjälpt av. Det blir mycket former att lära in för den som studerar språket.

Jag har själv sällan anledning att skriva några längre texter på isländska. Däremot händer det ofta att jag måste anteckna ord och meningar. Då, som i allt annat antecknande, är det behändigt att kunna stenografera. Nedan ska jag försöka beskriva hur jag själv går till väga för att skriva isländska ord med Melins stenografi.

Bearbetningarna av Melins stenografi för t.ex. tyska och engelska är framför allt fonetiska, d.v.s. de utgår från språkets ljud och ”skriver som det låter”. I en bearbetning för isländskan är detta mindre lämpligt. Skriftbilden visar nämligen ofta större likheter med svenskan än vad uttalet gör.

Vokaler

Isländskan skrivs med vokalerna a, e, i, u, y, æ och ö. Det går utmärkt att skriva dessa med samma tecken som i svenskan.

Den äldsta isländskan skilde mellan korta och långa vokaler genom att sätta accenter över långa vokaler. I dag har längdförhållandena ändrats, men det finns fortsatt skillnader i uttal mellan vokaler med accent och sådana utan. Man skiljer således mellan vokalen i fé ’fä’ (uttalas ungefär /fje:/) och meta ’mäta, värdera’ (uttalas ungefär /mä:ta/) och mellan vín ’vin’ (/vi:n/) och vin, ackusativ av vinur som betyder ’vän’ (/ve:nur/). Risken för sammanblandningar är liten även om man skulle glömma accenten, och jag brukar inte sätta ut den när jag stenograferar.

Ett undantag är det accentuerade a-et i ord som bátur ’båt’ eller hár ’hår’. Det uttalas /au/ men motsvarar oftast svenskans å, och man kan med fördel skriva dessa ord med å-tecknet.

Diftonger

Isländskan har diftongerna au (uttalas /öj/), ei och ey (uttalas båda som /ei/). Au kan man skriva med a+u. Skulle man missta sig och läsa ut det som ö är det inte stor risk för sammanblandningar eftersom au ofta motsvarar svenskans ö i t.ex. brauð ’bröd’.

Diftongerna ei och ey kan båda skrivas som ej.

Konsonanter

När det gäller konsonanterna är de viktigaste skillnaderna mot svenskan de isländska läspljuden þ (tonlöst läspljud som i engelskans think) och ð (tonande läspljud som i engelskans this). Dessa ljud fanns även i den äldsta svenskan men har i vårt nutida språk kommit att sammanfalla med t respektive d . I den engelska versionen av Melins system skrivs de med t och d, och man kan göra så även på isländska. Det innebär visserligen att ord som þak ’tak’ och tak ’tag’ skrivs lika men har den fördelen att man kan använda tecknen för tj, tr, och tv också för þj, þr och þv, som är mycket vanliga konsonantkombinationer.

Bokstaven f har en vidsträcktare användning än i svenskan och förekommer ofta inuti ord, där det uttalas som v. I sådana fall är det lättast att följa uttalet och alltså skriva v.

Förbindelsen hv är vanlig i början av ord, där den uttalas kv: hvass ’vass’, hverr ’vem’. För tydlighets skull kan man skriva dessa ord med kv-tecknet, men i högfrekventa ord som går att ansluta till en svensk skriftbild går det bra att skriva v: hvar, hvaþ.

Vanliga ord

Jag har inget utarbetat system med förkortningar för vanliga isländska ord utan nöjer mig med att konstatera att de flesta av språkets formord står sina svenska motsvarigheter väldigt nära. Vanliga prepositioner är t.ex. af, frá, fyrir, með och til, och där är det givet att använda samma skrivsätt som i svenskan. Likaså pronomen som han, hún, þú, mig, þig och adverb som þar (’där’) och her (’här’).

Naturligtvis finns det många formord som skiljer sig från svenskan och där svenskans skrivsätt inte går att använda. Dessa är dock inte fler än att den som inte behöver den isländska stenografin för annat än personliga anteckningar kan reda sig med att skriva ut ordet i dess helhet.

Ett exempel

Följande exempel kan visa hur några isländska meningar skrivna med Melins stenografi tar sig ut.

Text: Ísland er eyja langt frá öðrum löndum. Þess vegna vissu menn þar ekki langa-lengi að Ísland væri til. Og engir menn áttu þá heima á Íslandi. Fyrir meira en þúsund árum fluttust hingað menn frá öðrum löndum, mest frá Noregi. Þegar þeir komu hingað, var viða skógur þar sem nú eru holt og melar. Þeir byggdu sér bæ og ræktuðu tún. Það var erfitt fyrstu árin að eiga heima í nýju landi.

Översättning: Island är en ö långt från andra länder. Därför kände folk där länge inte till att Island fanns. Och inga människor bodde då på Island. För mer än tusen år sedan flyttade folk hit från andra länder, mest från Norge. När de kom hit var det stor skog där det nu är stenbackar och grusslänter. De byggde sig gårdar och odlade tomter. De första åren var det arbetsamt att bo i det nya landet.

Carl Johan Petersson