Att skilja mellan tal och skrift

De allra flesta människor tror att de talar ungefär som de skriver. Det gör de inte alls. Och det kan de vara glada för – det vore inte alls önskvärt. Den ”text” man producerar genom spontant tal är nämligen mycket väl anpassad till en lyssnares behov. En skriven text är däremot – i lyckliga fall – väl anpassad till en läsares behov.

Lyssnarens och läsarens situation

Att lyssnare och läsare har olika behov beror på att de befinner sig i så olika situationer. Läsarna kan ju handskas med texten som de vill – läsa fort eller långsamt, gå tillbaka och läsa om eller hoppa över en bit, stanna och begrunda något, osv. Lyssnarna kan egentligen bara välja mellan att lyssna (och försöka förstå) och att slå dövörat till, om det är fråga om ett offentligt tal.

Tal och skrift olika medier

Skillnaden mellan tal och skrift är som skillnaden mellan radio och TV – det är två olika medier. Precis som man inte skulle ha något större utbyte av att titta på ett radioprogram på TV eller av att lyssna på ett TV-program på radio har man som lyssnare litet utbyte av att lyssna på någon som läser upp en text – om vederbörande inte är professionell uppläsare. Skådespelare kan ju läsa upp texter på ett njutbart sätt. Ofta ligger det då mycket arbete bakom framförandet.

Fritt tal måste översättas till skrift

Om möjligt ännu mindre utbyte har man av att läsa en ordagrann utskrift av spontant tal, t.ex. av ett anförande som hållits vid en debatt. Fritt tal måste helt enkelt ”översättas” till normalt skriftspråk för att texten skall bli läsbar – texten måste redigeras.

Annorlunda ordföljd

Den största skillnaden mellan tal och skrift ligger i meningsbyggnaden, i ordföljden. Den som talar fritt har ju inga möjligheter att planera sina meningar från början till slut. I stället dyker upplysningarna upp i den ordning som talaren kommer att tänka på dem, och då kommer satsdelarna ofta inte alls i den ordning de skall ha enligt skriftspråkets ordföljdsregler. Det gör nu ingenting, eftersom bristerna i planeringen mer än väl kompenseras av betoningen och fraseringen – prosodin (uttalas med betoningen på den sista stavelsen).

Melodin i talet

Prosodi är den sammanfattande benämningen på allt som inte är ord i talet – tonläge, betoning, pausering, talhastighet, röstklang. Man skulle kunna kalla prosodin för melodin i talet. I fritt tal signalerar vi alltså med prosodin hur ord och fraser hänger ihop och skall tolkas. Därför gör det inte så mycket att orden inte framförs i den ordning de skall ha i skrift.

Det är prosodin som gör att åhörarna förstår när en talare ändrar sig trots att det inte går att utplåna eller radera de redan uttalade orden. Och i spontant tal blir det många felsägningar och rättelser.

Ett ständigt korrigeringsarbete

Eftersom formuleringsprocessen pågår hela tiden samtidigt som man talar karakteriseras det talade språket av ett likaledes hela tiden pågående korrigeringsarbete. Man hejdar sig och avslutar inte det man har påbörjat eller kasserar sådant som man har börjat säga för att direkt göra ett nytt försök, man rättar sig, man går tillbaka och tar om, man gör tillägg till det man grammatiskt sett redan har avslutat, och ibland byter man helt enkelt plan för meningen mitt i en påbörjad mening.

Till glädje för åhörarna

Just detta – att åhörarna får vara med om hela formuleringsprocessen – har de faktiskt glädje av! Det gör nämligen att ”texten” inte blir så informationstät, kompakt, som den blir om ”talaren” läser upp färdigformulerade meningar. Åhörarna får möjlighet att ta in tankegångarna i lagom takt – i samma takt nämligen som talaren klarar av att formulera dem.

På köpet får de ta del av talarens engagemang, vilket man sällan får när någon läser upp en text. Det engagemang som säkert fanns där när talaren skrev sin text är ofta som bortblåst när han eller hon läser upp den. Det resulterar inte sällan i helt felaktiga betoningar och tonfall. Och den naturliga prosodin innehåller som sagt omistlig information för den som skall tillägna sig något genom öronen.

Felen stör inte lyssnaren

För att hänga med i resonemangen behöver vi som lyssnare alltså talarens formuleringsmöda, hans eller hennes små tvekpauser och naturliga betoningar när meningarna föds i nuet. Att ”texten” också blir mer bristfällig och innehåller fler språkliga fel än en skriven text störs vi sällan av som lyssnare. Med hjälp av prosodin förstår vi lätt vad talaren vill ha sagt, och så snart vi har förstått innebörden i ett uttalande glömmer vi den exakta ordalydelsen; det vi minns är innehållet, inte den form det fick.

Men felen stör läsaren

Om samma ”text” däremot återges ordagrant i skrift blir vi som läsare irriterade över alla överflödiga ord och den konstiga och ibland obegripliga ordföljden – prosodin kan ju inte återges i vanlig skrift. Som läsare fäster vi större vikt vid formen och förargas över tautologier, kontaminationer och kongruensfel, som ibland leder tankarna in på fel spår. Felen drar därmed också uppmärksamheten från innehållet.

Därför måste spontant tal redigeras efter talarens egna intentioner som de framgår av prosodin och även befrias från språkfel innan det sätts på pränt, om resultatet skall bli en läsbar text.

Anita Hallberg

Artikelförfattaren är språkvårdare och stenograf på riksdagen. Artikeln har tidigare varit publicerad i riksdagens veckoblad Riksdagsveckan och använts vid ett seminarium på Sveriges Radio om talspråk.

Se även konkret exempel på talspråksredigering publicerat i samma nummer av Stenografen.