Om bra och dåliga förkortningar

Ett föredrag i Stockholmsföreningen för 50 år sedan

Melinska stenografföreningen i Stockholm hade på sina sammanträden under det första halvseklet inte bara fester med supé, dans, spex och annan underhållning. Det förekom också föredrag i stenografiteoretiska och stenografihistoriska ämnen. För att stimulera medlemmarnas debattstenografiska färdigheter utlystes pristävlingar i referatskrivning.

Ibland skrev sekreteraren referatet och införde det i protokollsboken. Så var fallet med det föredrag som hölls på Hotel Carlton i februari 1950. Förbundets ordförande, notarien Erik Elfner, som under 1920-talet var ordförande i Stockholmsföreningen, höll då föredrag om ett pågående arbete med revision av läroboken. Boken kom ut 1954 med Erik Elfner som författare.

I föredraget diskuterade Elfner vilka förkortningar som borde anses obligatoriska. Här följer början av föredragsreferatet som gjordes av föreningens dåvarande sekreterare Johnny Sköldvall.

Vad är en bra förkortning?

På de stenografiska förkortningarna för man ställa en del fordringar. Den första är väl att man ska vinna någonting på förkortningarna. För det andra ska förkortningen ha en viss frekvens, vilket sammanhänger med det första kravet. Vidare ska en förkortning vara tydlig och helst också lättlärd. Jag kan ge några exempel på hur en förkortning inte bör se ut ur dessa olika synpunkter.

Vi kommer alla ihåg att vi i tidigare stenografiska lexikon och listor hade en förkortning för understundom (). Den är bra på sitt sätt men den lider av det felet att den har för liten frekvens. I Widegrens frekvenstabeller – man kan göra en del anmärkningar mot dem men de är de modernaste – har man siffran 2 för understundom, vilket är bra litet på ett material om 500 000 ord.

Vi hade förut en förkortning för blott (). Den hängde med i många läroboksupplagor. Det är alldeles påtagligt att vinsten med denna förkortning är ytterst liten i förhållande till den utskrivna ordbilden. Därför lönar det inte mödan att lära in förkortningen.

Tydlighet och konsekvens

Jag ställer upp som tredje krav att en förkortning ska vara tydlig. En förkortning som brister härvidlag är den gamla förkortningen för visserligen (). Man kan ibland få se den fortfarande använd i märkesprov varvid man läser fel på visserligen och vidare (). Förkortar man laglig och livlig finner man att de alldeles flyter ihop. Detsamma gör de nuvarande förkortningarna för ska (), kunde () och skulle ().

En förkortning bör vara lättlärd, och därvid kommer man in på kravet att en förkortning också bör vara konsekvent. Skriver man form , ligger det nära till hands att skriva firma och inte som man gjorde förr i världen och sålunda gå in för strykandet av r.

Lätt att skriva

En förkortning ska vara lättskriven. Förkortar man import blir det en pina att skriva importör (). Kravet på lättskrivenhet gör förresten att man ibland måste gå ifrån kravet på konsekvens. I förstavelsen miss- går det bra att stryka s i misstänka (), men det är bättre att skriva ut det i missöde ().

I fortsättningen av föredraget berättar Elfner att han också gjort praktiska försök för att få en uppfattning om vinsten med en förkortning. Tre personer skriver på tid dels förkortningen i fråga, dels den fullständiga ordbilden. Genomsnittet för dessa tre får illustrera tidsvinsten. Som exempel nämner Elfner i föredraget att förkortningen för i allmänhet () vid försöken gav siffran 193 mot 79 för den fullständigt utskrivna ordbilden som Elfner skrev . Därför har Elfner vid läroboksrevisionen bestämt sig för att ta med förkortningen för i allmänhet.

I föredraget nämns också att man kan skriva 148 (förhållande) mot 54 och 97 (vederbörande) mot 33 .

Esse Lövgren

Kommentar: Pehr G. Widegren (1872–1943) var riksdagsstenograf och arkivarie i generalpoststyrelsen. Han var en av grundarna av Melinska stenografföreningen i Stockholm och deltog aktivt i omarbetningar av det melinska systemet under dess första decennier. Hans Frekvenser i nusvenskans debattspråk är en banbrytande undersökning av ord- och fonemfrekvenser i svenskan som länge haft stor betydelse för stenografers och språkforskares arbete.