Fortbildning i stenografi
– behövs det?

Finns det några att fortbilda?

Stenografi, används det nu för tiden? Jag vet inte hur många gånger jag har fått den frågan. Jag har alltid samma svar till hands: Har man kunskaper i stenografi är man väl bra dum om man inte använder dem när man ska skriva något. Då blir den frågande ganska konfunderad och jag måste naturligtvis förklara hur man använder sin stenografi. Många tror fortfarande att stenografi är något som används när en chef har något att förmedla och att det är en sekreterare som då ska ta stenogram och skriva ut det. Så var det ju under en period, innan det fanns diktafoner och datorer.

Stenografin har dock ett mycket större användningsområde. Stenografi fanns långt innan vi hade några tekniska hjälpmedel och att stenografera är också i dag ett enkelt sätt att skriva. Man behöver ingen ”maskin”, ingen ström, inga batterier – bara papper och penna. Ska man författa något har man också stor hjälp av att kunna stenografera sitt eget manus och sedan skriva in på en ordbehandlare. En allmän uppfattning är att det är enkelt att skriva direkt på en dator och att det just inte tar någon tid att göra rättelser, men det gör det, särskilt om skrivaren inte behärskar tekniken att skriva på ett tangentbord. Här spar den stenografikunnige, som ofta också är snabb på tangentbordet, mycket tid och kraft.

Finns det några unga stenografer, eller är alla i övre medelåldern? Den frågan får jag också ofta, och glädjande nog kan jag nu meddela att det finns unga stenografer. Jag hade tillfälle att träffa några av dem nyligen på Gran Canaria. Fem flickor från Tyresö Gymnasium hade fått Melinstiftelsens stipendium för fortbildning och jag hade nöjet att vara med som lärare tillsammans med deras ordinarie lärare.

Efter 40 timmars undervisning i skolan kunde dessa elever i stort sett Melins system i dess grundform. Alla hade avlagt Stenografförbundets diplomprov. De var vana att skriva dagbok och berättelser på stenografi. De hade också använt tiden i skolan till att läsa mycket stenografisk text och det kom väl till pass, för vad som väntade dem på kursplatsen var brev från elever som varit där tidigare och kunde tipsa om både det ena och det andra. Kommer man första gången till Gran Canaria vet man ju inte riktigt var inneställena finns så det var bra att få reda på. Trots inte särskilt perfekta stenogram var det ingen som helst svårighet att läsa när budskapet var intressant.

Vad lär man sig då på en veckas fortbildning med badstränder och nöjesliv inpå knutarna? Eftersom stipendiet innebar både studier och rekreation så försökte vi dela upp tiden så båda delarna hanns med. Förmiddagarna användes till studier. Repetition av systemkunskapen gick ganska snabbt, mer tid användes till eget författande, referat osv. Vi hann en bit av fortsättningsboken och lärde in nya förkortningar. Mot slutet tränade vi också skalövningar för att få upp hastigheten och med bandspelarens hjälp hade vi diktamen på hastigheterna 60 och 80 stavelser/minut. Det är alltid en sporre att se att man kan skriva fortare och fortare. (se elevernas egna berättelser på sid. xx).

Vi hann alltså med mycket under denna vecka och vad alla efterlyste var fortsättning. Och det är just nu som en fortsättningskurs skulle sättas in. Våra duktiga elever, som kommer från olika gymnasieprogram – naturvetenskapligt, humanistiskt och ekonomiskt – börjar i årskurs tre till hösten. De får då ingen möjlighet att fortsätta med stenografin i sin skola. Av dem som läst grundkursen är det inte tillräckligt många som vill eller har förutsättningar att fortsätta. Sista året på gymnasiet är det mycket som ska hinnas med och det finns ingen tid att gå på en stenografikurs på fritiden, om nu den möjligheten skulle finnas.

Risken är att stenografin ”glöms bort” och det vore synd när de redan kan så mycket. Jag tror inte att det räcker att en lärare säger: fortsätt att träna själv, använd alltid stenografin när du skriver....

Vad finns det för lösningar? Hur gör man i andra skolor i landet?

Behöver kanske också lärarna fortbildning? De lärare som undervisar i stenografi i gymnasieskolan i dag är ofta ensamma om sitt ämne och har ingen att diskutera med. Jag är övertygad om att en veckas fortbildningskurs för dessa lärare på t.ex. Gran Canaria skulle kännas inspirerande. Deras elever har ju under senare tid haft den möjligheten. Det vore kanske också ett sätt att intressera nya lärare. Ska stenografin kunna leva vidare så måste det ju finnas lärare.

Något att fundera över för Stenografförbundet och Melinstiftelsen som står för kunskaper och resurser? Att skolan kommer att ge stenografilärarna fortbildning tvivlar jag på.

Ulla Holm