Pygmalion och homografer
Kommentarer till julkorsordet

Att George Bernard Shaw har skrivit pjäsen Pygmalion, som i sin tur är underlaget till musikalen My Fair Lady, är allmänt bekant. Mindre känt är att Shaw skrev sina manus på stenografi.

Förebilden till den charmfullt odräglige professor Higgins är filologen Henry Sweet, på sin tid en av Englands främsta språkforskare. Sweet uppfann ett stenografiskt system, Current Shorthand, som dock aldrig fick någon större spridning. I förordet till en av utgåvorna av pjäsen gisslar Shaw, själv Pitmanstenograf, godmodigt skämtsamt Sweets system.

Pygmalion var i den grekiska mytologin en cypriotisk konung som skapade en kvinnostaty så vacker och betagande att han förälskade sig i den. Ett liknande öde drabbade professor Higgins.

En annan stenograferande engelsk författare var Charles Dickens. Hur han övade stenografi och så småningom blev anställd av The Morning Chronicle som referent i parlamentet skildrar han roande i den självbiografiska romanen David Copperfield.

Nyckeln ”Flicka eller gör man skrivelse till myndighet. På stenografi försvinner homografin.” gav lösningen inger (man brukar ju texta med versaler i korsord).

En homograf är ett ord som skrivs likadant som ett visst annat ord men har en annan betydelse och ofta även ett annat uttal. Var är en vanlig homograf – SAOL redovisar inte mindre än sex betydelser.

Homografer används flitigt av korsordskonstruktörer för att leda lösarna på villospår. I nyckeln ”Har man lämnat” uppfattas säkerligen man i förstone som pronomen, och någon rimlig lösning uppenbarar sig inte. När det går upp för lösaren att det kan vara substantivet man som avses, ger sig kanske lösningen ”exfru”.

Inger är ingen homograf på stenografi. Vi skriver namnet Inger på annat sätt än verbet inger. Ett annat exempel är hänger, som på stenografi ger olika ordbilder om det är en form av hänga eller en form av hänge (verbet).

Å andra sidan uppstår i stenografin homografer som inte är det i långskriften. Orden varelse och (att bli) varse skrivs ju med samma stenografiska ordbild. Detsamma gäller t.ex. förvaring och förvarning. Lika lite som i långskriften vållar homograferna i stenografin något problem för läsförståelsen – sammanhanget kommer praktiskt taget alltid till hjälp. Schaktning och självaktning skulle bli en homograf, om det sistnämnda ordet skrevs ihop i en ordbild. Det bör emellertid delas, eftersom man vid läsningen av stenogrammet annars skulle ledas in på fel spår. I början av svenska ord följs sj-ljudet ofta av bokstaven a, och förkortningen för själv skulle inte urskilja sig. Av samma skäl, och inte på grund av homografen, bör storartat skrivas isär (startat). Däremot kan storslagen mycket väl skrivas ihop, eftersom inget svensk ord börjar med bokstäverna stsl.

Stenografer är vanligtvis språkligt intresserade och ägnar sig gärna åt ”ordbruk och bokstavsskötsel”. Vi blev därför lite förvånade över att bara tre lösningar skickades in. Var flätan kanske för knepig? Låt gärna höra av dig! Vill du i fortsättningen ha korsord i tidningen?

Göte Schenning
goethe.schenning@ludvika.mail.postnet.se