Stenografen och den store författaren

I september år 1866 återvände författaren Fjodor Dostojevskij till Sankt Petersburg efter en lång vistelse i Tyskland. Han var tyngd av spelskulder och hade dessutom förbundit sig att ha manuskriptet till sin nya roman färdigt före oktober månads utgång, annars skulle han förlora förlagsrättigheterna till allt han hittills publicerat. Det var bara en knapp månad till dess. Vad skulle han göra?

En god vän gav honom rådet att anlita en stenograf som kunde hjälpa honom att skriva klart boken. Det var ett råd som kom att förändra hela hans framtid.

Livskamrat och kollega

Den 4 oktober började den 45-årige Dostojevskij diktera sin roman för den 25 år yngre stenografen Anna Snitkina. Romanen, som bygger på hans egen tid vid roulettebordet, fick titeln Spelaren. Efter 26 dagars intensivt arbete fick de manuskriptet färdigt. Två veckor senare förlovade de sig. Bröllopet stod följande vår.

Tillsammans med sin stenograferande hustru färdigställde Dostojevskij några av sina mest kända romaner, bland andra Brott och straff, Onda andar och Bröderna Karamazov. Att arbeta tillsammans med en stenograf passade honom utmärkt. Även om det är endast hans namn som anges på böckernas titelblad, kan vi utgå från att författandet var ett lagarbete som engagerade de båda i lika hög grad.

Gabelsbergers system

Vid 1860-talets mitt hade stenografin på allvar slagit igenom också i Ryssland. Anna Snitkina (eller Dostojevskaja, som hennes efternamn blev som gift), var elev hos en av Sankt Petersburgs mest kända stenografilärare, Pavel Olchin, som undervisade efter en rysk överföring av Gabelsbergers system som han själv hade gjort. Det var till Olchin som Dostojevskij hade vänt sig när han behövde en stenograf, och det blev han som förmedlade kontakten med Anna Snitkina.

Som så många andra tyckte hon först att stenografin var svår och skulle ha slutat med stenografiutbildningen om det inte vore för att hennes far insisterade och tog löfte av henne att fortsätta. När fadern sedan hastigt dog, inledde Olchin en stenografisk brevväxling med henne, så att hon skulle hålla färdigheten uppe. Genom denna träning blev hon så småningom en snabb och säker stenograf.

Svårläst dagbok

Genom Annas bevarade stenogram har litteraturforskare fått en delvis ny syn på författaren och människan Dostojevskij. Mest betydelsefull är hennes stenografiska dagbok. Valda avsnitt av den gav hon själv ut efter makens död, men huvuddelen av dagboken blev liggande oläst hos Vetenskapsakademin i dåvarande Leningrad fram till 1970-talet.

Vid det laget fanns det inga stenografer kvar som kunde läsa Olchins system – sedan 1930-talet hade det i Ryssland inte undervisats i några andra stenografisystem än det statliga enhetssystemet. Den stenograf som fick uppdraget att skriva rent dagboken fick därför som en första uppgift grundligt sätta sig in i det gamla systemet innan arbetet kunde påbörjas.

I biblioteket i Dresden

Kort tid efter att de gift sig 1867 lämnade paret Dostojevskij Sankt Petersburg och reste till Dresden i Tyskland. I tre år reste de runt i Europa. Dostojevskijs dryga skulder och det spända förhållandet till förläggaren gjorde att han vantrivdes i Ryssland. Dresden var en betydligt mer lockande plats, även för Anna. Där fick hon också möjlighet att ytterligare förkovra sig i stenografin. Där fanns – då liksom nu – världens största stenografiska bibliotek.

Olchin, hennes gamle lärare, underhöll goda kontakter med chefen för Dresdens stenografiska institut, professor Julius Zeibig. Bägge använde de Gabelsbergers system, och Zeibig hade förresten också försökt överföra systemet till ryska, om än inte med lika stor framgång som Olchin. I Dresden tog Anna kontakt med Zeibig, som välvilligt visade henne det stora stenografibiblioteket och dessutom inbjöd henne till möten med stadens stenografförening.

Nattlig diktamen

Dostojevskij arbetade helst nattetid och skrev koncept till sina romankapitel som han sedan dikterade för Anna. På det sättet blev hon hans första recensent och kritiker, och han iakttog med stort intresse hur hon reagerade på det han dikterade. Om det var något i texten hon inte förstod eller inte gillade, ändrade Dostojevskij det, oftast under pågående diktamen. Det är knappast någon slump att Dostojevskijs stil ofta anses ligga det muntliga berättandet nära: Det är ju genom muntligt berättande som texterna har tillkommit.

Stenografi som extra födkrok

Efter återkomsten till Ryssland 1871 bodde paret Dostojevskij dels i Sankt Petersburg, dels i den lilla staden Staraja Russa, där många Petersburgsbor hade sina sommarnöjen. Ekonomiskt hade de det knapert.

Under denna tid försökte Anna på nytt använda stenografin som en extra födkrok, bland annat genom att erbjuda sina tjänster som kongresstenograf. Även hennes gamle välgörare Olchin försökte hjälpa till genom att skaffa henne arbete som stenograf på en tidningsredaktion i Moskva.

Dessa försök att försörja sig på stenografin gick dock om intet, helt enkelt därför att hennes make omöjligtvis kunde tänka sig att vara ensam under de dagar hon var hemifrån för att arbeta.

Tolstoj och Edison-fonografen

Dostojevskij är inte ensam bland Rysslands klassiska författare om att ha utnyttjat stenografin i sitt författarskap. Även Lev Tolstoj höll sig med en stenograferande sekreterare, Nikolaj Gusev, men sina litterära alster skrev han helst själv med långskrift. Tolstoj gjorde även experiment med att tala in texter på en Edison-fonograf med vaxrullar men fann snart att stenografi var en betydligt överlägsen metod.

Anna och Fjodor Dostojevskij levde tillsammans till hans död 1881. Anna, som då bara var 35 år, levde ända till 1918. Ett urval ur hennes omfattande dagbok publicerades på svenska 1992 under titeln Mitt liv med Dostojevskij.

Carl Johan Petersson