Att skriva riktigt fort

Denna bok är ett helt normalt exempel på hur anteckningsstenografi går till. När den växte fram skedde det i ett intimt samspel mellan dator och penna. Oftast, men långtifrån alltid, började ett kapitel vid tangentbordet, men ett första utkast är så rörigt att inte ens de närmaste kan få se det. Utskriften smusslas med på tåg och till köksbord, och där stryks det värsta. Men tursamt nog rinner också nya idéer till och dessa fastnar med små stenografiska krumelurer i marginaler och på baksidan. Vid nästa sittning vid datorn skrivs detta in, och det blir en ny utskrift som kan bearbetas vidare med penna och stenografi. Var och hur det mesta eller det bästa skrivs vet inte ens författaren; det är i samspelet mellan den bestående datorskriften och den impulsiva stenografin som resultatet skapas.

En anteckningsstenograf vet lika lite som en vanlig skribent hur fort han skriver. Det viktiga med stenografi i sådana sammanhang är konstigt nog inte farten utan bekvämligheten. För det känns ändå att det går undan, och man skriver bra mycket fortare än med vanlig skrift.

Viktigare än farten är att allt flyter lätt och tar lite utrymme. Om tankarna rinner till så hinner pennan med. Och eftersom stenografi är kortare och lättare finns det inte så stor anledning att skynda på den manuella processen. Därför blir stenogrammet – märkligt nog – mer lättläst än hårt pressad handstil.

Många tror att den som kan stenografi antecknar mycket mer än andra, och att de tillbringar huvuddelen av en föreläsning med att skriva. Så är det knappast. Den som kan stenografi skriver förstås en del, men eftersom skrivandet är så mycket bekvämare blir det mycket lättare att koncentrera sig på vad som sägs. Och därför behöver stenografen inte anteckna så mycket.

F.d. riksdagsstenografen Hans Karlgren har skrivit en utmärkt bok om stenografi, och han har kallat den för Latskrift. Det är en ganska träffande beskrivning. En annan beskrivning av stenografi är skrift i tyngdlöst tillstånd: allt blir så lätt.

Ur Människan och Skriften av Lars Melin