Debattstenografering är redigering

Citera gärna, men ange källan: www.stenografi.nu!

Stenografer arbetar i de tre största parlamentariska församlingarna i Sverige: riksdagen, Stockholms läns landstingsfullmäktige och Stockholms kommunfullmäktige, där de arbetar med att skriva oförkortade debattprotokoll. Stenografer arbetar också i Göteborgs kommunfullmäktige, och många fackförbund och andra förbund anlitar debattstenografer för att få protokoll över vad som sägs vid deras kongresser.

För en debattstenograf är det givetvis nödvändigt att kunna stenografera snabbt – stenografin är det viktiga verktyget – men det egentliga arbetet för en debattstenograf är att med varsam hand redigera det som sagts till den form det behöver ha i ett tryckt protokoll, för att kunna läsas och förstås med behållning. En sådan redigering är nödvändig för att få ett protokoll av värde. Problemet när man vill återge debatter kan nämligen sammanfattas:

Den ordagranna utskriften är inte den sanna utskriften.

Läser man något som skrivits ut ord för ord ger det inte samma intryck som när man hörde talaren säga just precis de orden. Det beror på att talspråket är ett helt annat språk än skriftspråket och fungerar på andra villkor.

Den som talar fritt har inte formuleringarna klara i förväg utan söker efter ord, korrigerar sig genom att säga ord som ersätter andra, skjuter in preciseringar som hör till en tidigare del av meningen, lämnar en mening oavslutad och börjar på en ny, gör inskott och utvikningar och fortsätter sedan på meningen – men kanske inte på ett sätt som stämmer med hur meningen började.

Allt detta är naturligt i talspråket. Lyssnaren tänker inte på det utan förstår automatiskt, med hjälp av betoning, pauser och intonation – som inte syns i skrift. Meningsbyggnaden i talspråk är ofta komplicerad. Skriver man ut ord för ord ser det märkligt och klumpigt ut – och blir svårläst.

Ett bra sätt att få någon att verka dum är att göra en ordagrann utskrift av det han eller hon har sagt!

Det är nämligen få som vet att en ordagrann utskrift av någon som talar levande – och inte bara mekaniskt läser upp ett manus – faktiskt måste se konstig ut. Det som i den ordagranna utskriften ser ut som språkfel – och också är språkfel just i skrift – har inte alls uppfattats som språkfel av dem som lyssnat.

För att få det skrivna att ge ungefär samma intryck som det talade ordet får man göra en varsam redigering, där man tar hänsyn till talarens egna korrigeringar och lägger ordföljden till rätta, så att läsningen och förståelsen underlättas. I skrift – där betoningar saknas – får varje ord samma tyngd, och då bör onödiga talspråksord som komplicerar meningsbyggnaden strykas. Otydliga uttryck och oklara syftningar kan kanske preciseras. Det gäller särskilt användningen av pronomen – vad ”man” betyder kan t.ex. skifta även i samma mening. Om talaren har blandat ihop två uttryckssätt får man välja det passande, vissa språkfel rättas förstås osv.

En sådan varsam redigering av det talade ordet är debattstenografens viktigaste uppgift.

Stenografen har gjort ett bra arbete när talaren känner att det som står på papperet är exakt det han eller hon har sagt – fast det inte är det!

En del av debattstenografens arbete går ut på att göra utskriften av det sagda tydligare. Men ibland kan stenografen ha svårt att förstå vad talaren menat, även om det finns handlingar i ärendet att läsa. Då bör stenografen se till att meningen blir språkligt korrekt men låta den förbli otydlig i sitt innehåll. Det gäller ju att inte bryta mot redigeringens gyllene regel:

En oklar sanning får inte bli en klar osanning!